De papperslösa och de aningslösa är titeln på Kristina Mattsons bok som framför allt handlar om hur det är att leva som migrantarbetare i Sverige utan personnummer.
På semestern i UAE (United Arab Emirates) som jag kom hem från i förrgår, slogs jag av hur extremt många som kommer från Indien, Bangladesh och Filippinerna och olika afrikanska länder. Enligt Wikipedia är hela 85 % gästarbetare i landet och får världen att snurra för de rika shejkerna och turisterna som imponeras av arkitekturen, attraktionerna, lyxen och servicen. Det glimmar och det glittrar och byggnader når nästan en kilometer upp i luften. Galenskap. Som någon måste bygga. Landet har fått mycket kritik för hur de behandlar sina migrantarbetarna som ju byggt upp landet och som fortfarande efter decennier inte har medborgarskap. Lönen och bemötande varierar beroende på vilket land du kommer ifrån (rangordning finns).
Hur är det i Sverige med gästarbetare/migrantarbetare då? Vi pratar hellre om flyktingar och asylpolitik. Vi ägnar mycket möda åt att undersöka och välja ut de människor som anses ha det största skyddsbehovet. Men nu står vi där med den stora gruppen afganska unga män som sökt asyl på grund av ekonomiska skäl och fått hela systemet att kollapsa. Synd att Kristina Mattsons bok är från 2008 för det hade varit intressant hur hon sett på frågan. Enligt henne så är de flesta migranter ute efter en bättre framtid rent ekonomiskt, och det är ju uppenbart att många sökt sig till Sverige på grund av alla möjligheter. Som människor alltid gjort och antagligen alltid kommer att göra. Vår arbetsmarknad är dock ganska stängd för gästarbetare inom låglönejobb där själva vitsen är att betala låga löner för arbeten invånarna själva inte vill ha. Vi väljer i stället, enligt Mattson, att tycka synd om människor och basera vår invandring på ”humanitära skäl” och det ställer verkligen till det när människor måste ljuga för att få komma hit. Men vi vill inte ha en låglönesektor där människor utnyttjas som slavar och pressar lönerna till omöjliga nivåer att leva på. Bara det att vi redan har mellan 10000 och 35000 papperslösa i Sverige som försörjer sig på något sätt. Och är det en god handling att ”hjälpa” en sådan person?
De papperslösa och de aningslösa innehåller några intervjuer med människor som lever i skuggsamhället och det ger en intressant inblick, om än inte ny sådan. Hon levererar inga direkta lösningar mer än att på vänsterns sätt propagera för ett öppnare och mer välkomnande sätt att ta hand om alla som behöver hjälp (dvs pengar att stötta familjen i hemlandet). Fortsättning följer.
Läsenär 