Det finns alltid en man i hans böcker som, efter de böcker jag har läst av Haruki Murakami, är på ett visst sätt. Hans namn börjar på T, här Toru, och han är runt 30 år och har inga barn. Han lever ett enkelt, inrutat och ensamt liv och har mycket tid att tänka – ändå är det som om han inte har tänkt innan romanen börjar. Hans sociala kontakter består av de underliga människor han möter sedan saker och ting har börjat förändras. Det händer alltid mycket underliga saker. Toru eller Tengo är lågmäld, funderande och trygg i sig själv, nöjd med den enkla tillvaron. Det kommer in en ung kvinna av en slump i hans liv, en tonåring, som han blir vän med och det finns alltid en erotisk underton – inte nödvändigtvis med den unga, men förr eller senare så tar hon initiativet till sex. Mannen är alltid passiv, det är som att han bara dras med i ett skeende utan att själv kunna påverka – jag skrev tidigare om de ombytta rollerna, hur mannen får typiskt feminina drag. Ett exempel är att han inte arbetar, i stället är det hans fru som åker till jobbet varje dag. Toru tar hand om hemmet och står med middagen klar när Kumiko kommer hem.
En dag kommer Kumiko inte hem längre och historien kan börja.
Jag funderar på hur mycket av Toru (i Norwegian wood fanns också en Toru, men ingenstans står det att det är samma som i Fågeln som vrider upp världen) och Tengo som är Haruki själv. Antagligen ganska mycket, för om man ska ha tid att skriva dessa fantastiska detaljerade historier då måste man vara något av en enstöring och gilla det enkla. Eftersom huvudpersonerna liknar varandra så mycket så måste det finnas en förlaga. Inte för att det spelar någon roll. Toru och Tengo är mycket trevliga personer att spendera timmar tillsammans med 🙂
Egentligen börjar det med att Kumikos katt försvinner.
Katten symboliserar tur och lycka och när katten är borta är också Torus tur som bortblåst. Det är som att han drar otur och olycka till sig; människor med olika typer av problem söker upp honom. Han får ta del av de mest osannolika hemska historier. Ibland är det så hemskt att jag knappt kan läsa, men som vanligt är det så spännande att jag måste fortsätta. Deckare är inte min grej, vill inte läsa om mord och brott, men mysterium fascinerar mig. Och jag undrar verkligen om Kumiko kommer tillbaka. Jag undrar också om hennes bror kommer att dömas för sitt övergrepp. Jag undrar varför Mei bor ensam i det öde huset. Jag undrar vilka systrarna Malta och Kreta Kano med sina hattar egentligen är och vad de vill. Vem är kvinnan som ringer till Toru och vill ha telefonsex? (bara en sån sak; att vända på det; att i stället för en snuskgubbe ta med en snusktant som ringer och terroriserar mannen, han har verkligen vänt upp och ner på hur det brukar vara 😉 )
Men framför allt undrar jag om Toru någonsin kommer att komma upp ur brunnen..?
Ja, du hör, det är helt sjuka saker som händer men ändå är det så verkligt. Som en dröm men ändå verklighet.
Läsenär 