Hade det inte varit för att jag sprang på Haruki Murakamis underbara bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning som jag skrev om tidigare här, då hade jag nog inte hittat hans andra verk. Nu plöjer jag tegelsten efter tegelsten och hittills har jag inte fått nog. 740 sidor lång är Fågeln som vrider upp världen och jag är tacksam för att den räcker länge. Min kollega på jobbet som också springer; hon läser också Murakami och vi brukar utbyta boktips och löptips i personalrummet. Igår var det hennes dag.
Stockholm Marathon 2015.
Loppet jag siktade på, innan Bali och Bali Belly då… Jag hann aldrig komma upp i de distanser som krävs för att orka 42 km men jag känner mer glädje i löpningen nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Jag är inte lika besatt av kilometrar och tider; det är en ynnest att få vara så frisk att jag orkar springa en timme.
Jag fick ett infall och frågade om hon ville ha moraliskt stöd några kilometer och hon tittade på mig som om jag inte var klok ”Men är du säker??” ”I så fall Västerbron andra varvet” och efter det så frågade hon flera gånger om jag verkligen skulle springa när jag inte själv kunde vara med.
Det var det bästa jag kunde gjort. Jag går på små lyckomoln sedan igår.
Det regnade och jag stod med paraplyet i mina löpkläder och väntade och väntade och hade nog beräknat tiden lite fel för jag skulle nästan ge upp när hon kom och det var verkligen fantastiskt, hur hon kom springande i en backe där folk stapplade, lunkade och segade sig fram. Jag kände mig så stolt för hennes skull och för alla andras skull också för den delen, det är något visst med att ta sig runt den där banan 🙂 Vilka människor som kämpar! Att få stå där och heja, uppmuntra och sträcka ut handen till trötta löpare kändes fint. Jag vet ju hur mycket det betyder när man själv är där…
Sista 9 kilometrarna i ett Marathon tror jag är som en dimma för de flesta, men jag som var pigg kunde verkligen njuta av stämningen 🙂 Jag pratade och skämtade på för att få henne att glömma sin trötthet och smärta. Mina dextrosol, gummibjörnar och nötcrème kom väl till pass, jag frågade även trötta löpare omkring oss. Det är märkligt tyst i klungan, bara ljudet av klaffsande skor mot asfalten. Ljudet förändras vid vätskekontrollerna då sulorna möter drivorna av tillplattade pappersmuggar. Om solen skiner blir det ett speciellt klafsljud av sockret i sportdrycken och Coca-colan när sulorna inte släpper asfalten direkt. Igår var det så blött att det inte gjorde någon skillnad.
När hon stönade över backar påminde jag henne om Scott Jureks ultradistanser, med höjdskillnader på flera tusen meter. När hon klagade över regnet då pratade jag om 160 kilometerslopp i öknen. För alla som springer rekommenderar jag Ät och spring som jag skrev om för ett tag sedan.
Och plötsligt hade 9 kilometer gått och Stadion var framför oss och hon kunde springa in för sitt segervarv. Själv sprang jag till tunnelbanan för att möta upp sonen och pojkvännen med barn som väntade på mig vid Centralstationen.
Jag är så glad att jag valde att vara där i stället för att stanna hemma och bittert tänka att ”tur att jag inte sprang i det där skitvädret”. Att få ta den där långa varma duschen för att få tillbaka värmen och sedan dra på sig mjukisbyxor och tjocktröja och lägga sig i soffan tillsammans med Murakami, hög av lyckokänslorna som långlopp ger, det är lycka i livet det.
Läsenär 