Murakami är Murakami och han äger 🙂 och när jag springer på något av honom jag inte läst tidigare, som Kafka på stranden då blir jag så glad och när det dessutom sker strax innan jag ska tillbringa veckor vid just stranden så kan det ju inte bli bättre! Och liksom Istanbul som med fördel läses i Istanbul så passar Kafka på stranden utmärkt på stranden…
Jag fick frågan på en skrivkurs om jag kunde nämna någon författare som jag tycker lyckas bra med att ”skapa levande personbeskrivning genom handling och egenskaper och gjort särskilt intryck” och Haruki Murakami var det namn som först kom upp i huvudet… Hans karaktärer är ofta väldigt noggranna lugna personer som trivs ensamma och lägger ner omsorg på de vardagliga tingen såsom mat, dryck, musik, kläder, litteratur och de går alltid sina egna vägar, det kanske är därför jag tycker så mycket om dem. I och för sig tycker jag ibland att hans karaktärer har en tendens att flyta ihop till en enda, men det spelar ingen roll, det är som att sätta sig i favoritfåtöljen i sin favoritpyjamas, man vet vad man får 🙂 .
I Kafka på stranden är det Kafka Tamura en 15-årig pojke som rymmer hemifrån, och ger sig ut på en äventyrlig resa där han letar efter sin försvunna mamma och syster, på temat Oidipus – förbannelsen om att han en gång kommer att döda sin far, åtrå sin mor och ligga med sin syster. Vem som är vem på biblioteket där han bosätter sig är efter så långt jag har läst är ännu inte klartlagt… Ligga får han i alla fall 😉 .
Som vanligt i Murakamis böcker och efter vad jag har förstått i japansk berättartradition har katter en särskild betydelse och i Kafka på stranden finns en gammal man som kan prata med katter, samma man som när han var barn tappade minnet efter att ha hamnat i koma efter ett möte med något från yttre rymden. Den gamle letar efter en speciell katt och upptäcker att det finns en man som heter Johnnie Walker (från whiskeyflaskan) och som bestialiskt sliter inälvorna från katter och tuggar i sig. När någon behöver få en läxa regnar det fisk och blodiglar från himlen à la Bibeln. Ja, det låter helt skruvat, eller som det formuleras på www.harukimurakami.se :
VAD SOM GÖR MURAKAMIS ROMANER SÅ BRA ÄR ATT VAD SOM HELST KAN HÄNDA. Det oväntade blir det väntade. Det okända det kända. Upp- och- ner- vända världar. Djupa brunnar. Försvunna katter. Till slut vänjer man sig till och med vid att himmelen har två månar.
Tragiskt nog var det sista jag såg till av Kafka på stranden fem ynka minuter innan jag somnade på flygplanet och jag upptäckte inte förrän jag stod vid bagagebandet att jag glömt boken i stolsfickan, mycket irriterande eftersom jag har ungefär halva kvar att läsa men glädjande för någon annan som kan upptäcka denne fantastiska författare 🙂 Nu får jag alltså ge mig ut på ny jakt efter Kafka på stranden…
Läsenär 