Att ramla över en Murakami jag inte redan läst förgyllde min vecka och jag sögs som vanligt in i historien och läste så fort jag hade tid över. Sputnik älskling, efter det första samtalet mellan Sumire och Myu, samtalet som handlade om Beatnik, inte Sputnik. Samtalet där Sumire blev förälskad i Sumire. Det hade kunnat handla om vad som helst, nu blev det amerikansk litteratur.
Då insåg jag en sak. Att vi visserligen var fantastiska reskamrater men i grund och botten bara ensamma metallklumpar som var och en följde sin egen bana. På långt håll ser det vackert ut, som fallande stjärnor. Men i själva verket är vi bara som fångar, instängda var och en på sin plats utan att kunna ta sig någonstans. När två satelliters banor råkar korsa varandra, möts vi ansikte mot ansikte på det här viset. Eller kanske också våra hjärnor kan röra vid varandra. Men det handlar om ett ögonblick. I nästa ögonblick är vi tillbaka i vår absoluta ensamhet. Tills vi brinner upp och blir till ingenting.
Sumire och Myu; två satelliter. Läraren K och Sumire; två satelliter.
För oss idag, är en satellit bara en satellit, men det måste ha varit annorlunda 1957, när den första sköts upp. Att vidga begreppen till att mänskligheten skulle kunna ta sig ut i rymden och möta det okända måste ställt mycket på sin spets.
Efter ett antal Murakamiböcker inser jag att det är samma historia som berättas om och om igen, fast i olika tappningar, jag vet nästan i förväg hur det kommer att sluta. Men det gör ingenting; att försjunka in i hans text är att vila i nuet, att sakta ner klockan. Huvudpersonerna gör alltid vardagsbestyren väldigt metodiskt, väljer mat med omsorg och detaljerna beskrivs alltid mycket noga. Det är lugnt, tyst och människor får berätta och någon lyssnar klart. I bakgrunden spelas någon amerikansk 60-talslåt på låg volym.
Som vanligt är det en man som berättar; läraren K. Som vanligt är han en enstöring. Som vanligt är han kär i en mycket yngre kvinna, Sumire, som är hans bästa vän. Som vanligt är det obesvarad, omöjlig kärlek. Som vanligt är det någon som försvinner. Och som vanligt måste någon leta. Och som vanligt finns det två världar.
Känslan av att stå utanför sig själv, att inte hitta sitt rätta jag. Den existentiella tomhetskänslan med alla sina frågor utan svar. Vem har sagt att det är enkelt att vara människa? Men det som är vackert i livet är ofta det enkla och vardagliga, rutinerna som bygger upp dagen, likt byggstenar som bygger upp en dag, en vecka, ett år, ett liv.
Läsenär 