Varje gång jag hittar något av Haruki Murakami lånar jag eller köper och jag har som tur är ett antal böcker kvar att hitta. Hur bär han sig åt för att skapa sina historier?? En 19-årig flicka som sitter på ett nattöppet kafé och möter den ena bisarra personen efter den andra. Natten tar aldrig slut.
Den här gången, i Efter mörkrets inbrott funderar jag på hur översättaren bär sig åt; hur lyckas man transkribera tecken till ett språk som är så, inte otroligt vackert, men så exakt att berättelsen flyter, flyger fram och orden kommer helt naturligt. Vibeke Emond heter översättaren och hennes namn finns inte ens på omslaget, men det är väl så det är. Här berättar hon hur det är att översätta Murakami. Jag har något vagt minne från när jag läste svenska som andraspråk att japanskan består av stavelsetecken, inte av bilder som de kinesiska tecknen, och det kanske bäddar för bättre precision. De japanska studenter jag haft under åren har alla varit mycket duktiga på att skriva svenska; kanske finns det en likhet, kanske inte.
Han skapar stämningar och här är det mörkt. ”Välkommen till Murakamiland. Här är allt som vanligt. Anonym storstadskänsla. Neonflimmer över asfalt, ständigt trafikbrus. Midnattsstillhet, vargtimmar och skoningslös gryning. Människor som inte kan sova, som inte vill gå hem, som arbetar över, som köper tillfällig vila med en kopp kaffe på ett nattöppet ställe. Edward Hopper möter ”Lost in translation”.” (recension i DN)
Efter mörkrets inbrott kommer ljusskygga varelser fram, kryp som man vet finns där, men som man i solljuset förtränger. I skydd av mörkret kan ett brott begås, sanningar komma fram och udda personer får vara udda. Jag undrar hur det är att inte vilja gå hem och sova utan fördriva tiden på nattöppna restauranger. Jag undrar om det är Tokyo och jag undrar vilka systrarna Mari och Eri är. Jag undrar också varför Mari inte sover och varför Eri inte vaknar. Och jag måste såklart få veta.
Läsenär 